.

När man åker igenom Lessebo så känner man det. Långt innan man ens ser några förvarnande skyltar.

För några timmar sen vaknade jag efter många mils sömn på tåget. Något hade väckt mig. 
- Var är vi någonstans? frågar en man en yngre kille framför mig,
Jag tittar ut genom fönstret. Mörker. Tystnad. En perrong med endast en lampa. Bortom perrongen skymtas sågspån.
- Lessebo, mumlar jag knappt hörbart.
Det är tyst i en minut. Plötsigt börjar mannen och killen prata igen:
- Men vad är det som luktar. Känner ni?
Jag vrider sakta på huvudet från fönstret. Jag känner mig som en spåtant som just ska förtälja om stadens myter och förbannelser.
- Lessebo.... det är Lessebo.
Båda tittar på mig. Och tackar för upplysningen
Jag vänder mig sakta om igen.

Jag ska aldrig flytta till Lessebo