.

Ja, halv sju bar det alltså av. Tack Ika för skjutsen! Hoho hade aldrig flygt själv förut så jag skulle säkerligen gått vilse på den stora flygplatsen (läs 30 kvadratmeter). Kände mig som en businesswoman när jag klev av det minimala planet (läs 15 kvadratmeter, kunde lika gärna varit mitt privatplan) med min datorväska.

I allafall har det varit en rolig och arbetssam helg! Jag var benämd som "medverkandevärdinna" och skulle alltså ta hand om de som skulle prata på scen. Jag skulle visa vart de skulle gå och se till att de inte flydde i panik. Det var bara en av totalt 20 som flydde, så jag är nöjd!
Men innan det var dags för gala var det till att lära känna lokalen och hjälpa till med förberedelser. Även ElinÅ, Andy och AnnaL var där! Kul.
På lördagen blev jag även utnämnd till "högsta ansvarig" för badgarna (aka backstagepass om man vill lyxa till det) av min vänstra hand Marcus. Vänstra? Ja om jag var hans högra hand måste han vara min vänstra, eller?  M promotade förövrigt sin blogg, som har ett fantastiskt namn.

Sagan om när Belin räddade Faddergalan
Halvvägs in i ett reportage hör vi ett öronbedövande dån. Alla tittar sig omkring. Varifrån kom ljudet? En lampa hade fallit! Hela vägen ner på scen, och den hade tagit en annan lampa med sig i fallet. Publiken blev orolig, studiokvinnan villrådig. Vad skulle hända nu? Jag tar tillfället i akt. Jag älgar ut på scen, plockar upp lamporna och lyckas med nöd och näppe sätta tillbaka dem på sin plats. Och se, de fungerade igen. Skyndsamt lubbar jag tillbaka till min plats bakom skynket sekundrarna innan kamerorna går igång igen. Bakom scen blir jag hyllad och hissad.

...en mindre dramatisk version:
Två plastlampor ramlar ner från 1 m höjd på scen. Jag sätter tillbaka dem. Jag går tillbaka till min plats och hyllar mig själv, eftersom typ ingen såg något. Eller jo, tre gäster.

the end